Behovet av att skapa letar sig fram ur Irene Samuelsson Ohlanders inre. Hon hoppas att hennes måleri och hennes fascination inför gamla gruvor, ska bidra till att gruvorna ska få den uppmärksamheten de förtjänar.

 

Året var 1968 och hundratals studenter ockuperade kårhuset. En av dessa studenter var Irene Samuelsson Ohlanders. Hon studerade då på den sociologiska institutionen och tillsammans med andra studenter där, kämpade hon för att få meningsfull litteratur i undervisningen. Det som går som en röd tråd genom Irenes liv är just engagemanget och strävan efter rättvisa. Var det inte kårhusockupationen så var det kampen för utsatta folkgrupper i världen, eller krav på att det skulle bli mer personal på daghemmen.

– Kårhusockupationen var en fantastiskt upplevelse med studenter som diskuterade i tre dygn. Det var en helt ny värld som öppnade sig för mig och mitt politiska intresse om de inhemska förhållanden tog fart. Jag blev senare invald i fullmäktige i Nacka kommun.

Något som också intresserade Irene redan som ung, och ännu mer nu, är de gamla gruvornas viktiga historia.  Hon menar att själva gruvorna betraktas som något ointressant och sunkigt.

– Jag har alltid varit intresserad av gruvor tror jag. Det är något magiskt att besöka gamla gruvor där man ser spåren av människans händer. Man kommer historien nära och jag tycker mig verkligen höra dess vingslag. Tyvärr upplever jag det som att det inte finns varken intresse eller kunskap på högre ort. De finns inte heller någon vilja att sprida gruvans betydelse vidare.

 

 

Vad har du för relation till Ludvika?

– Ludvika fick mig att börja MÅLA gruvor! Den dåvarande kulturchefen var intresserad av mitt projekt ”Konst som naturresurs”, där jag ville göra fyra skulpturer/installationer i järn, på fyra platser i gamla gruvor och gruvorter. Nu bor jag inte i Dalarna men planerar flytta tillbaka till Västerbergslagen och dess gruvor.

Visst stämmer det att du tycker om Bergslagen, hur kommer det sig?

– Västerbergslagen är ett mycket säreget och mycket starkt landskap format av järnet sen århundraden tillbaka, men som idag ligger helt tyst i sin ”Törnrosasömn” och näst intill öde långt bortom allfarvägarna. Dess historia är idag bortglömd. Jag förstår inte varför, Bergslagen är ju en av de vackraste och mest spännande miljöer vi har att bjuda på. Ett mäktigt landskap där historiens vingslag kan höras.

 

 

Du målar gruvor och landskap – men hur kom du i kontakt med konstnärskapet?

– Jag kommer från en trasig arbetarklass, milslångt från kultur och kulturella värden. Det ansågs inte viktigt att flickor skulle utbilda sig. Än mindre att måla skulle jag tro, det existerade inte. Man skulle vara nyttig. När jag var 18 år flyttade jag till en lägenhet. Det blev mitt livs universitet. Min granne vägg i vägg gick på konstskola och min lägenhet blev en mötesplats eftersom jag hade egen lägenhet.  Alla studerade konst och reklam, film med mera, och alla hade konsten som sitt största intresse. Många politiska diskussioner blev det och jag hade landat i en helt ny värld.

– Och efter några år gick jag på en teckningskurs och läraren uppmärksammade mina teckningar. Han tyckte att jag hade ett helt eget uttryck. Jag förstod knappt vad han menade. Men det gav mersmak. 1980 flydde jag Stockholm och flyttade till Hälsingland.  Jag var utbränd och klarade inte av av vad alla stimuli i Stockholm innebar. Jag var tvungen att avsluta mina universitetsstudier. Jag köpte en liten gård i Hälsingland och började odla och försörjde mig som lärare, teckningslärare.
1992 hade jag min första separatutställning på Galleri Origo på Hornsgatspuckeln.

– Idag arbetar jag i järn och akryl. Akrylen eftersom jag jobbar spontant. Oljan tar för lång tid på sig att torka.

 

 

Läs mer om Irene Samuelsson Ohlanders konst här.

Kan du berätta vad du vill förmedla med din konst?

– Jag har ett behov av att skapa och jag har till exempel ingen färdig bild på vad jag vill förmedla egentligen. Idag letar sig skapandet fram ur mitt inre på helt eget initiativ till skillnad från hur det var tidigare. Då var själva igångsättandet mycket krävande. Jag kände motstånd och det var som att bestiga berg. Nu känner jag full tillit och litar på min intuition.

 

 

Dina färger är fantastiska – hur gör du för att få till dem?

– Jag är ”säker” på färger. Jag gick på en målarkurs där vi fick i uppgift att vi titta på ett konstverk några sekunder, för att sen själva få till samma färger som konstnären. Jag var den i gruppen som var bäst på det. Jag behöver inte fundera på hur färgerna samspelar. Jag jobbar inte utifrån färgskalan, jag jobbar utifrån mina känslor. Färgerna kommer naturlig och jag betraktas som en färgstark konstnär.

Du har ställt ut mycket i Ludvika, men finns det någon annan utställning som betytt mycket för dig?

– Jag har deltagit i en del internationella utställningar som i Hagen i Tyskland, i Paris och i Giverny i Frankrike.

– Min senaste utställning hade jag i Gamla Rådhuset i Södertälje i år. Den var det vackraste och starkaste utställning jag haft och jag fick ett otroligt mottagande.

Hur ser konstnärsåret 2018 ut för Irene Samuelsson Ohlanders?

– Jag kommer att fortsätta visa mina gruv-målningar och kommer att flytta upp till Västbergslagen igen. Jag vill bo där berg och gruvor och tystnaden finns.

 

 

Vill du se mer av Irene Samuelsson Ohlanders konst – det gör du bäst här!