Stockholm…min by. På väg hem.

 

I ett bageri i norra Skåne – det var där som Ingemar Strandh växte upp, omgiven av tårtor och kakor i alla möjliga färger och former. Kanske var det där och då som hans intresse för färger väcktes.

— Det är en tävling för mig att ta reda på hur konstnärerna får till färgerna. Färg och ljus är en viktig del i min konst.

 

Det är 2017 och september och Ingemar Strandh går runt på Södermalm. Det är en sån där krispig dag som bara en dag i september kan vara. Ingemar tycker om att gå runt i Stockholm och ta in alla de intryck som finns i huvudstaden. Framförallt tycker han om ljuset som infinner sig i just september. Han menar att det är svårt att sätta fingret på vad det är men att det där ljuset bara finns i Stockholm – det är han säker på. Men det hela började faktiskt i norra Skåne – närmare bestämt i Killeberg, för ungefär 60 år sen.

Hur var det att växa upp i en liten ort?

— Det var bra, Vi var sex syskon och jag var näst yngst. Vi var ofta med mamma och pappa i bageriet och såg hur de brann för att skapa.

 

Stockholm…min by. Victoria

 

Stockholm…min by. Victoria

 

Tror du att du fick med dig det kreativa från dina föräldrar?

— Det tror jag. Pappa var en perfektionist och det var väldigt viktigt att bröd och tårtor var snygga, inte bara goda. Ja, jag tror att jag fick med mig driften att skapa.

Du jobbade som bagare ett tag – när kom konsten in på riktigt?

— Jag sökte nya utmaningar och valde att utbilda mig till fritidspedagog. Det var svårt att få jobb hemma i Skåne så jag valde efter utbildningen att flytta till Stockholm. På skolan där jag utbildade mig fanns det väldigt skickliga bild- och slöjdlärare som lärde mig om bildkomposition och färglära. I samma veva började jag arbeta och experimentera med lera. Jag la av med leran efter ett tag men att teckna och måla fortsatte jag med. Jag och min kollega peppade varandra. Hon kunde mycket och jag kände ett driv att bli lika bra som henne.

 

Stockholm…min by. Swedenborgsgatan.

 

Stockholm…min by. Barista…Victoria

 

Kände du ”wow” – det är konst jag ska ägna mig åt”?

— Nej inte då. Den stunden kom 1985. Då var jag på Nationalmuseum för första gången. Jag blev helt tagen av färgerna som kom över mig. Speciellt de grå nyanserna, jag blev helt förhäxad.

Hur gick du vidare?

— Jag gick och köpte oljefärger. Jag försökte blanda färgerna som de målningarna jag sett på Nationalmuseum. Det blev en typ av tävling för mig att ta reda på hur konstnärerna fått till färgerna. Till exempel Anders Zorn, hur fick han till färgen på vattnet? Så där höll jag på i flera år. Jag glömde bort tid och rum, min sambo fick säga åt mig att gå och lägga mig, jag kunde sitta uppe hela nätterna. En dag gick jag förbi en bil, tog en bild och började skissa. Helt plötsligt satt allt, jag hade koll på hur färgerna hängde ihop, speciellt de gråa nyanserna. Då målade jag mycket och det blev många fina målningar som jag är nöjd med. Det var då som jag förstod att jag var en målare.

 

Stockholm…min by. Riddarfjärdsfantasi.

 

Berätta om Fatbursgruppen!

— En vän sa åt oss att ställa ut våra verk. Gina Göransson och Barbro Dagerman och jag startade gruppen. Vi ställde ut tillsammans och snackade konst. Det rullade bara på och vi ställde ut mycket under 15 år.

Kan du berätta om dina motiv – det är mycket Stockholm?

— Det är det. Jag har målat allt mellan himmel och jord men jag har fastnat för Stockholm som motiv. Ljuset i Stockholm i september/oktober är helt magiskt. Jag försöker använda det mycket i mina målningar, även om det är sommar. Att gå i Stockholm en eftermiddag är att gå som i ett konstverk.

Läs mer om Ingemars konst här.

Det låter som att färgerna är väldigt viktiga för dig?

— Det stämmer. På senare år har jag försökt ändra min färgpalett något. Det är mycket för att få till det där ljuset som jag berättade om. Jag tycker att jag har lyckats med det vilket jag är lite stolt över. Ljuset är ju också en väldigt central del i mitt målande. Jag jobbar även mycket med underfärger. För mig tar det emot att måla på en helt vit duk. Istället färgar jag den med någon färg. Jag skulle säga att underfärgen påverkar färgen som ligger på, det är intressant och roligt.

 

Stockholm…min by. Pålsundet.

 

Hur tänker du när du målar?

— Jag tycker själv att jag är mindre bra på att teckna med penna. Ändå börjar jag alltid med att skissa med penna för att sedan gå över och skissa med pensel.  När jag till exempel måla ett hus ser ja det som linjer, inte som ett hus. Man kan säga att jag bryter upp motivet. När jag sen backar och tittar på vad jag målat blir jag överraskad över vad jag själv skapat.

— I mina bilder vill jag förmedla en känsla av stillhet, men också att det precis har hänt eller kommer att hända något. Jag tycker om att leka med detaljer i mina bilder.

Berätta om av dina utställningar som du kommer ihåg lite extra?

— I november förra året hade jag en tillfällig utställning i Gamla Stan. Jag hade inga som helst förväntningar men jag fick så fin respons. Det var jag inte beredd på eftersom jag först hade varit lite tveksam. Jag hängde 28 Stockholmsbilder på galleriet och när jag sedan fick se helheten hänga på väggen kände jag mig både glad och stolt.

— Ett annat tillfälle är såklart då jag ställde ut på Liljevalchs vårsalong med tre tavlor. Jag gick igenom salarna och tittade efter min konst. När jag kom in i det sista rummet såg jag mina tavlor och en folksamling runt dessa. Det var en riktig kick måste jag säga.

— Tredje utställningen jag vill nämna är en utomhusutställning på Kyrkö mosse, i Småland, tillsammans med tre konstnärskamrater. Temat var skrotbilar och vi fick ett stort gensvar av besökare och press.

 

Stockholm….min by. Holmen.

 

Hur ser konstnärsåret 2018 ut?

— Jag har ingen utställning inplanerad. Jag har en ”målarperiod”. Jag vill måla. För mig är det viktigast just nu.

Läs mer om Ingemar Strandh och se fler målningar på hans hemsida.

Eller kontakta Ingemar direkt på telefonnummer 073-650 03 82 eller på mejl tordigge@tyfonmail.se